Hur designar man en byggnad när det inte ens finns någon detaljplan än? Det var utgångspunkten för InfraCity, som byggdes i Itäharju under dess förvandling till Turku Science Park. Nu har man gjort en video om designen av InfraCity, byggnaden som är känd för Turku Energias lokaler, där projektets arkitekter kommer till tals. Hur tycker de att helheten blev och skulle arkitekterna själva vilja arbeta i byggnaden?
Den första kontorsbyggnaden som Turun Teknologiakiinteistöt har genomfört i Itäharju, InfraCity, har nu varit helt färdigställd i snart ett år. Byggnaden på cirka 12 000 kvadratmeter har ritats av arkitekterna Jani Vahala och Laura Puijola från Arkkitehtitoimisto Sarc + Sigge. Nu när dammet har lagt sig – eller snarare har städats bort – är det ett bra tillfälle att fråga formgivarna hur designprojektet känns i efterhand, och vilken sorts byggnad vi lämnar efter oss till framtida generationer.
Målet med designen var att skapa en flexibel och modern byggnad i InfraCity som fungerar som en port till Turku och till ett område som håller på att förvandlas från industriområde till Science Park. Man ville dock inte uppfinna hjulet på nytt, och byggnaden skulle genomföras på ett förnuftigt och kostnadseffektivt sätt.
– Om man frågar vem som helst på gatan hur ett fult hus ser ut, kan många svara att det är ett sådant betongelementhus där det finns ett element med ett fönster i mitten. Och nu har vi ett hus som ser lite ut så, men det är kanske inte riktigt samma sak. Jag ser det som att jag försökte göra ett intressant och fint hus från en utgångspunkt som oftast anses ful, säger Laura Puijola i videon.
”Om man frågar vem som helst på gatan hur ett fult hus ser ut, kan många svara att det är ett sådant betongelementhus där det finns ett element med ett fönster i mitten.”
InfraCitys interiör utformades för att vara så mänsklig och bekväm som möjligt, och särskild uppmärksamhet ägnades åt god akustik, vilket ger arbetsro. Man tänkte även på användarna när man formgav utrymmena.
– Det är lätt att orientera sig i lokalerna eftersom varje planlösning är väldigt enkel till formen. Det finns inga labyrinter och man kan se igenom från båda ändar, så att man alltid vet var man rör sig i utrymmet, berättar Jani Vahala.
Enligt Puijola är det bästa med InfraCity den tredimensionella fasaden, som skapar ett distinkt utseende för byggnaden i stadsbilden. Vahala å sin sida gillar särskilt den rumsliga trappan som förbinder byggnadens tredje och fjärde våning.
– Det ger en stor rumslig känsla i lokalen och den stora fönsterytan förlänger dessutom utrymmet utåt, säger Vahala.
Det mest väsentliga i projektets design var dock hållbarhet, eftersom byggande förbrukar mycket naturresurser och alltid genererar utsläpp. Om en byggnad rivs om till exempel 50 år, är det alltid en negativ sak för miljön.
– Jag tycker att det är viktigt att när vi bygger, så bygger vi ordentligt och långsiktigt, så att byggnaderna håller och är lätta att modifiera. Ju mer flexibla byggnader vi bygger, desto mer långlivade är de, summerar Puijola.